"Att skiva är en lustfylld last" och ibland blir det ett tvång. Har överskott på känslor, tankar, fantasi och skriver helt enkelt för jag inte kan låta bli... Blev frustrerad när jag inte fick tid eller tillfälle att få skriva ned det jag hade i huvudet! Jag föddes hörselskadad i Doncaster en industristad i England och hade två syskon. Tillbringade 8 år på internatskola där jag p.g.a. min hörselskada kände mig mycket ensam. Då läste jag mycket och slukade alla deckare i min Pappas bokhyllor. Han spelade fiol och var mästare på att skriva limmericks. Min Mamma var pianolärare och spelade även cello. Hon och pappa träffadnes när de spelade i samma orkester. En hörselspecialist sa en gång till mig, ”vad du än gör Mary, försök inte lära dig ett främmande språk - det klarar du inte av”. Envis som jag är och p.g.a. min stora reslust började jag, efter studenten, studera språk i London. På samma college träffade jag Alf, en snygg pip-rökande svensk i duffel. Vi blev kära, förlovade oss och efter många turer fram och tillbaka över nordsjön beslöt vi att bo i Sverige där Alf arbetade som skeppsmäklare. Det blev en nybörjarkurs i svenska också.Vi gifte oss i Engelska kyrkan i Köpenhamn, bosatte oss i Nasby Park och fick två söner. Vårt första språk var engelska men jag lärde mig snabbt svenska mycket tack vare sönerna som lekte med andra barn i sandådan, ( och en del fula ord)! Jag kom till Sverige med inställningen att, ska man ska bo i ett annat land ska man lära sig dess språk och seder. Jag skaffade och läste pocket böcker på svenska - inte engelska - trots att jag inte förstod så mycket. Ju mer jag läste ju mer jag förstod. Att jag hade latin i botten och kunde i franska, tyska och spanska hjälpte. Min man drabbades av en elakartad lungcancer med snabbt förlopp. Blev änka vid 30 år med två små pojkar. Beslöt att bo kvar i Sverige då ansåg de vore bäst för pojkarna. Det har de tackat mig för senare... Äldsta sonen Ralph är överläkare, specialist på narkos och anestesi och seglar så ofta han får chansen. Christer är lärare för barn med svenska som andra språk och hans passion är musik. Han spelar bas, är med i ett band och de har återkommande spelningar. Båda sönerna har nått pensionsåldern och arbetar numera deltid. Jag tog läkarsekreterare examen men ville sedan utbilda mig till sjukgymnast. Då jag behövde jag betyg i svenska och började på komvux. En dag sa fröken, "ni ska skriva en dikt och ni har fem minuter på er". Jag lyckades klämma fram två stycken och från den dagen forsade dikter bara fram. Läraren sade jag hade en förmåga jag måste ta vara på. Då följde några intensiva skrivarår. När någon dikt "rann till" lärde barnen sig att lämna mig ifred när jag satt och skrev. Det blev inte så långa stunder eftersom de flesta dikter var oftast "färdiga" när de kom ut och bara några enstaka behövde arbetas med. Den enda ”ledig” tid jag hade var sena kvällar och natten när alla barnen kommit i säng... Fick undvika att läsa böcker då jag inte kunde släppa dem och nattsömnen blev lidande. Jag gifte om mig och fick tre barn till. Gunnar föddes normal men blev en av de 10 000 sm reagerar illa på kikhosta vaccinationen. Han slutade utvecklas, regredierade, tappade ögonkontakt, började få kramper, kom in på sjukhus och blev svårt utvecklingsstörd. Efter flera månader på sjukhus kom Gunnar direkt till först vårdhem och slutligen till LSS boenden. Då var hans syster Charlotte redan på väg. Hennes förlossningen verkade normal men vid två årsåldern fick hon diagnosen MBD pga en hjärnskada troligen före, under, eĺler strax efter förlossningen enligt läkarna. Ungefär samtidigt som vi fick Charlottes diagnos föddes Rebecka som blev helt normal och idag bor och arbetar som allmänläkare i Norge. Jag skilde mig från barnens pappa 1979. Då blev jag ensam med 5 barn varav två med intellektuella funktionsnedsättningar. Jag började på en skrivarverkstad. Under åren jag var med gav vi ut tre böcker tillsammans. Min presentation då var: ”En splittrad tve-språkig Englands-född Sverigebo med hjärtat i båda länder. En pockande kraft drar mig igenom labyrinter av keramik, blomor, skrivna ord och målade kvaster. Förvirrad, tvivlande, ibland förtvivlad är jag tvungen att följa med...” Som mor till två barn med intellektuella funktionsnedsättningar blev jag kontaktad av Karoliska institutet som studieobjeckt. Fyra blivande läkare kom hem till mig i två omgångar och intervjuade mig en hel kväll. De fick ställa mig vilka frågor som helst och inte bryr sig om det kom tårar - vilket det gjorde. Jag lärde känna en präst jag som brann för och engagerade sig mycket i utvecklingsstörda. Tillsammans drev han och jag "Nattklubben" varje torsdagskväll. Då samlades några utvecklingsstörda från Åkersberga. Vi gjorde i ordning mackor och fikade, lyssnade på musik och dansade några timmar. Där fick jag höra flera människoöden vilka inspirerande mig till dikter. Jag fick bra kontakt och mycket stöd från en väldigt fin husläkare och visade henne några av dikterna jag skrivit om Gunnar och Charlotte. Hon sa, " lova mig Mary att låta så många som möjligt läsa dessa". Då kom idén att samla mina dkter om Gunnar till en bok. Då jag fick nobben av de förlag jag kontaktade, skrev jag ut texterna själv på maskin och lämnade till vår lokala tryckeri. Min första bok om Gunnar har använts på anstaltspedagogiska kurser. Tillsammans skrev jag och en kursledare en handledning till boken. Jag har även blivit tillfrågad och läst mina dikter högt i kyrkan under gudstjänst, i skolor, inför konstföreningen och andra sammankomster. Har förstått att det är viktigt att sprida kunskap och införståelse. Gunnar avled för ca tre år sedan. Därför blev min nya bok om honom till. Annars har jag skrivit om allt möjligt, inget särskilt genre. Saker jag sett, upplevt, funderat över, njutit av eller ångrat... Händelser i mitt eget eller andras liv som har gjort intryck och/eller berört. Ibland har jag tillägnat en dikt och givit till en viss person. Ibland har dlkten i n t e varit lämpligt att visa... Mina intressen är allmänna även skapande. Har ridit mycket, gillar att vistas i naturen Har sysslat med keramik och blomsterarrangmang, gått kurser, gjort själv och sålt, läderarbete, träslöjd, sytt kläder, gardiner, dukar m.m. och stickat. Har spelat piano, även offentligt. Gillar att inreda, måla hus, staket mm. men är inget bra alls på att rita och måla tavlor! Älskar att vara i natruren och har en fascination för vatten - att färdas på, simma i eller bara sitta vid och insupa alls dess skiftningar. Är känslomänniska och är ofta lite för spontan. Trots artros och rörelsehinder försöker jag håller mig igång. Simmar varje morgon om somrarna, (även när det regnar ) och gör gymnastik med Sofia på TV. Promenerar för lite med min rullator. Jag har skrivit mest för min egen skull men har under åren skickat in vissa till diverse tidningar, tidskrifter mm. och fått publicerad. Författare/ psykiater Berit Lagerheim har översätt och citerat flera av mina dikter om Gunnar i och som avslutning av sin på bok, "At leve og udvikles med handicap,” Norstedts och Hans Reitzels förlag. Jag har även citerats av för mig helt okända personer i en dödsannons. Har inbjudits att läsa ifor olika samankmster, oftast med guitarrspel eller annan musik melllan varje dikt jag läst. Mitt spontana skrivande har tyvärr fått stå tillbaka, snarare kvävd, de senaste tio åren för min kamp för mina två funktionsnedsatta barn. Strider mot myndigheter m.m. för deras rättigheter, att formulera och överklaga borttagna insater och indragna ersättningar. Detta har jag upplevt som jobbigt, tråkigt men nödvändig slöseri av min förmåga... Idag har jag så många bollar i luften att jag får ingen sinnesro att skriva vilket jag känner sorg över. Ingen ändring i sikte heller. Har läst många böcker men sedan jag själv började skriva, har jag inte velat eller vågat läsa dikter eller poesi. Mitt skrivande var så nytt och skört. Ville inte påverkas eller styras av det andra skrev. Märta Tikkanen och hennes turbulenta liv har jag följt dock. Det känns fint att Freja och andra förlag bedömer att mina dikter om Gunnar är värda at ge ut. Mary Woodhouse Fries